arg,ledsen,glad,besviken,sårad,lycklig,olycklig,kär,trött. typ allt?
sitter här och är verkligen allt möjligt på samma gång. men för det mesta så känner jag mig ledsen och deppad och besviken på mig själv.. inte vet jag varför heller. utan ibland bara kommer det utan att man vet varför.. men men jag vet faktiskt inte varför jag mår som jag mår just nu är både glad och ledsen,arg och inte arg.. liksom allt möjligt.. aja det kanske är något konstigt? kanske bara behöver skriva av mig rättare sagt hur jag känner och vad som irriterar mitt huvud just nu.. men jaokej bara för det måste jag nog göra det.. ni behöver inte läsa om ni inte vill för ibland kan det bara vara skönt och få skriva av sig även om folk läser det så är det en grej som bara angår mig och ingen annan.. ni får läsa om ni vill och fall ni orkar men kan väl varna att det kanske blir lite för långt.. och då orkar man ju självklart inte läsa allt jag skriver om? nejprecis.. men även om ni läser och kommenterar och säger "jag finns" och sånt skit. så angår detta bara mig för just nu så har jag bara lust att skrika så jävla högt.. eller bara låsa in mig någonstans.. men nu tänker jag skriva av mig iaf.. läs och kommentera gör vad du vill jag bestämmer liksom inte!
- jag vet bara inte vad jag ska ta mig till liksom,det känns som att hela jag vill explodera eller som att jag bara vill försvinna. liksom inte existera mer.. skolan ger mig panik,skolan gör mig så otroligt stressad.. jag vet bara inte varför men när jag sitter där och ska börja jobba så känns det som att det som inte bör vara i mitt huvud sitter fast och irriterar mig som mest.. jag vet bara inte vad jag ska ta mig till liksom.. det känns så otroligt onödigt att gå runt och inte ens berätta för sina föräldrar hur man egentligen mår? men det är det allting är så jobbigt. jag orkar inte ens vända mig till vänner eller något just nu. känns bara som att jag vill vara själv. utesluta mig själv lämna allting bakom mig. jag lovade mig själv att stänga in allt och försöka tänka posetivt.. men det känns som att detta aldrig kommer sluta plåga mig,utan som att det bara kommer sitta kvar och plåga mig varenda sekund som går... men ja iaf det kanske bor någon ond demon inne i mig som vill förstöra mitt liv? vad vet jag.. jag bor ju liksom inte inne i mig själv.. ser ju inte mitt halvhjärtade hjärta som pumpar i otackt känns det som.. ser ju inte när allting bränner ner mig helt.. men det är något som verkligen känns. jag går till skolan med en stor klump i magen som sitter kvar hela dagen hela veckan som inte vågar kliva ur mig själv. som trivs att vara kvar och plåga mig.. som låter mig lida för varje steg närme skolan jag tar gör det ondare och ondare.. men jag klarar av skoldagen.. men att jobba alla minnen flyger upp i huvet,alla tankar och vad jag tycker och vad andra tycker om mig. jag sitter varje dag där vid min dumma bänk.. kollar kanske ut genom fönstret eller bara stirrar på tavlan eller rättare sagt bara stirrar på mitt papper och försöker att jobba.. men att ha en tanke om att tänka och tro vad andra tycker om en det gör ont. och det blir inte bättre när man känner hur den stora klumpen som bor inne i en bara växer dag för dag. och hur hjärtat känns trasigt och hur själen känns nerbränd. att låtsas le är nog det enda jag gör. och låtsas skratta. att hålla masken är inte så jätte lätt men jag försöker så otroligt mycket. för hela mitt liv att hålla masken.. men det är svårt när man känner hur tårarna börjar bildas och klumpen svider och hur hjärtat liksom brister.. hur ögonlocken bara svider hur tom jag verkligen känner mig och hur ont min kropp har. när tårarna bildas bakom mina ögonlock och jag försöker att hålla mig. men när en tår bildas och mina ögon svider av ondhet och själen känns helt övergiven när jag sitter där och försöker föstå varför jag äger det jag äger och varför jag är halv. när folk stirrar på mig och kollar snett. dom kanske inte gör det men det känns som det. hur folk går förbi kollar ner mot mig och sedan börjar snacka och börjar att skratta. så känns det som att jag just blivit drabbad jag vet inte varför men jag känner mig så ensam och liten. att sitta på en stol och skriva ner exakt hur jag känner kanske är rätt modigt? att visa sina känslor att bara skriva ut dom såhär så folk kan få läsa.. men detta angår bara mig. jag vågar inte berätta för mina föräldrar,kuratorn,eller mina vänner vad som pågår inne i mig och hur jag faktiskt egentligen mår. jag vågar inte visa det.. jag vågar bara visa min "starka" sida.. men när det väl blir nog så bryter jag ihop och tårar blir till floder. jag minns när jag stog där halvgråtandes framför skolsköterskan stog och prata med henne och kände hur tårarna bildades.. sedan började dom rinna. när vi satt i det dära rummet.. så blev det bara värre och värre. när jag berättade hur jag verkligen mådde kunde jag inte hjälpa,jag kunde inte hålla mig. det blev bara värre och värre och tårarna bildades till floder och det blev värre. jag bröt totalt ihop.. när jag gick ner för att få åka hem med ett lidande beteende. och mötte en god vän på vägen till mitt skåp. då jag hängdes över henne med en så deppig josse.. då jag verkligen bröt ihop och grät som aldrig förr. jag kanske stog där i en kvart? i famnen på henne hon höll om mig och jag vet inte om hon började gråta. men jag föll nästan ner på backen och mina tårar dom bara föll det bara blev floder och ännu mer. jag bara grät och kände mig så otroligt liten. när jag åkte hem och när jag kom hem fick massor av kramar av min mamma. och när hon berättade att hon oxo hade börjat gråta när skolsyster ringde och berättade att jag satt och grät. jag kände mig fortfarande inte bra. och att höra ord som hora,äckel ja nästan typ allt? det trycker ner mig. för allt folk vet inte vem dom säger det till. till en tjej som är oskyldig jävligt snäll. som mår otroligt dåligt. men försöker övervinna smärtan men det är så otroligt svårt att veta.. jag vet ingenting. för jag är så otroligt liten och svag känns det som just nu. liksom jag vill inte må såhär. så otroligt ensam känner jag mig,så otroligt krossad och liten.. det känns allvarligt som att jag inte äger något hjärta.. som allt jag äger det har någon annan tagit ifrån mig. att gråta mig till sömns gör inget bättre. att vakna med först ett leende och känna det är lov. fast ens föräldrar väckt en.. och sedan märker att man faktiskt ska till skolan då är inget lika kul längre.. då förvandlas det leendet på bara ett par sekunder till ett trasigt leende.. ett fejk leende. och den dära klumpen växer fram i mig.. sen går jag där i skolan kanske skrattar och försöker hålla masken för att inte bryta ihop,aja nu är det som det är.. att försöka redovisa för sin klass med klumpen i magen känslan som får mig att må illa.. tårar som bränner i mig som bara vill komma fram.. när jag står där på mina ben försöker kämpa mot min smärta. och står upp men benen skakar jag skakar och rodnar i hela ansiktet. folk som tittar på mig. jag hör folk som skrattar och pratar. när jag väl kollar ut med krossat hjärta hjälplös kropp och ögon som är helt svarta och som försöker hitta ljus och lycka.. när dom tittar fram bland klassen och jag bara kollar på pappret och försöker titta ut känns det nästan som att mina knän ska skaka ännu mer men när det sedan är klart och jag satt mig ner. hört alla klappningar. visst jag har inte redovisat så mycket men jag tycker inte om att göra det inte som jag känner och gör just nu. det enda jag vill är att slippa skolan. få jobba hemma istället. det skulle vara så mycket skönare.. få uppgifter vad jag ska göra och följa schemat.. liksom det känns inte rätt... inte så som jag lever. jag går runt och bara lider... utan att någon vet.. jag kan inte glömma allt.. det kommer förfölja mig resten av livet.. men gud så kul.. nej inte precis hejdåååå eller något..
- jag vet bara inte vad jag ska ta mig till liksom,det känns som att hela jag vill explodera eller som att jag bara vill försvinna. liksom inte existera mer.. skolan ger mig panik,skolan gör mig så otroligt stressad.. jag vet bara inte varför men när jag sitter där och ska börja jobba så känns det som att det som inte bör vara i mitt huvud sitter fast och irriterar mig som mest.. jag vet bara inte vad jag ska ta mig till liksom.. det känns så otroligt onödigt att gå runt och inte ens berätta för sina föräldrar hur man egentligen mår? men det är det allting är så jobbigt. jag orkar inte ens vända mig till vänner eller något just nu. känns bara som att jag vill vara själv. utesluta mig själv lämna allting bakom mig. jag lovade mig själv att stänga in allt och försöka tänka posetivt.. men det känns som att detta aldrig kommer sluta plåga mig,utan som att det bara kommer sitta kvar och plåga mig varenda sekund som går... men ja iaf det kanske bor någon ond demon inne i mig som vill förstöra mitt liv? vad vet jag.. jag bor ju liksom inte inne i mig själv.. ser ju inte mitt halvhjärtade hjärta som pumpar i otackt känns det som.. ser ju inte när allting bränner ner mig helt.. men det är något som verkligen känns. jag går till skolan med en stor klump i magen som sitter kvar hela dagen hela veckan som inte vågar kliva ur mig själv. som trivs att vara kvar och plåga mig.. som låter mig lida för varje steg närme skolan jag tar gör det ondare och ondare.. men jag klarar av skoldagen.. men att jobba alla minnen flyger upp i huvet,alla tankar och vad jag tycker och vad andra tycker om mig. jag sitter varje dag där vid min dumma bänk.. kollar kanske ut genom fönstret eller bara stirrar på tavlan eller rättare sagt bara stirrar på mitt papper och försöker att jobba.. men att ha en tanke om att tänka och tro vad andra tycker om en det gör ont. och det blir inte bättre när man känner hur den stora klumpen som bor inne i en bara växer dag för dag. och hur hjärtat känns trasigt och hur själen känns nerbränd. att låtsas le är nog det enda jag gör. och låtsas skratta. att hålla masken är inte så jätte lätt men jag försöker så otroligt mycket. för hela mitt liv att hålla masken.. men det är svårt när man känner hur tårarna börjar bildas och klumpen svider och hur hjärtat liksom brister.. hur ögonlocken bara svider hur tom jag verkligen känner mig och hur ont min kropp har. när tårarna bildas bakom mina ögonlock och jag försöker att hålla mig. men när en tår bildas och mina ögon svider av ondhet och själen känns helt övergiven när jag sitter där och försöker föstå varför jag äger det jag äger och varför jag är halv. när folk stirrar på mig och kollar snett. dom kanske inte gör det men det känns som det. hur folk går förbi kollar ner mot mig och sedan börjar snacka och börjar att skratta. så känns det som att jag just blivit drabbad jag vet inte varför men jag känner mig så ensam och liten. att sitta på en stol och skriva ner exakt hur jag känner kanske är rätt modigt? att visa sina känslor att bara skriva ut dom såhär så folk kan få läsa.. men detta angår bara mig. jag vågar inte berätta för mina föräldrar,kuratorn,eller mina vänner vad som pågår inne i mig och hur jag faktiskt egentligen mår. jag vågar inte visa det.. jag vågar bara visa min "starka" sida.. men när det väl blir nog så bryter jag ihop och tårar blir till floder. jag minns när jag stog där halvgråtandes framför skolsköterskan stog och prata med henne och kände hur tårarna bildades.. sedan började dom rinna. när vi satt i det dära rummet.. så blev det bara värre och värre. när jag berättade hur jag verkligen mådde kunde jag inte hjälpa,jag kunde inte hålla mig. det blev bara värre och värre och tårarna bildades till floder och det blev värre. jag bröt totalt ihop.. när jag gick ner för att få åka hem med ett lidande beteende. och mötte en god vän på vägen till mitt skåp. då jag hängdes över henne med en så deppig josse.. då jag verkligen bröt ihop och grät som aldrig förr. jag kanske stog där i en kvart? i famnen på henne hon höll om mig och jag vet inte om hon började gråta. men jag föll nästan ner på backen och mina tårar dom bara föll det bara blev floder och ännu mer. jag bara grät och kände mig så otroligt liten. när jag åkte hem och när jag kom hem fick massor av kramar av min mamma. och när hon berättade att hon oxo hade börjat gråta när skolsyster ringde och berättade att jag satt och grät. jag kände mig fortfarande inte bra. och att höra ord som hora,äckel ja nästan typ allt? det trycker ner mig. för allt folk vet inte vem dom säger det till. till en tjej som är oskyldig jävligt snäll. som mår otroligt dåligt. men försöker övervinna smärtan men det är så otroligt svårt att veta.. jag vet ingenting. för jag är så otroligt liten och svag känns det som just nu. liksom jag vill inte må såhär. så otroligt ensam känner jag mig,så otroligt krossad och liten.. det känns allvarligt som att jag inte äger något hjärta.. som allt jag äger det har någon annan tagit ifrån mig. att gråta mig till sömns gör inget bättre. att vakna med först ett leende och känna det är lov. fast ens föräldrar väckt en.. och sedan märker att man faktiskt ska till skolan då är inget lika kul längre.. då förvandlas det leendet på bara ett par sekunder till ett trasigt leende.. ett fejk leende. och den dära klumpen växer fram i mig.. sen går jag där i skolan kanske skrattar och försöker hålla masken för att inte bryta ihop,aja nu är det som det är.. att försöka redovisa för sin klass med klumpen i magen känslan som får mig att må illa.. tårar som bränner i mig som bara vill komma fram.. när jag står där på mina ben försöker kämpa mot min smärta. och står upp men benen skakar jag skakar och rodnar i hela ansiktet. folk som tittar på mig. jag hör folk som skrattar och pratar. när jag väl kollar ut med krossat hjärta hjälplös kropp och ögon som är helt svarta och som försöker hitta ljus och lycka.. när dom tittar fram bland klassen och jag bara kollar på pappret och försöker titta ut känns det nästan som att mina knän ska skaka ännu mer men när det sedan är klart och jag satt mig ner. hört alla klappningar. visst jag har inte redovisat så mycket men jag tycker inte om att göra det inte som jag känner och gör just nu. det enda jag vill är att slippa skolan. få jobba hemma istället. det skulle vara så mycket skönare.. få uppgifter vad jag ska göra och följa schemat.. liksom det känns inte rätt... inte så som jag lever. jag går runt och bara lider... utan att någon vet.. jag kan inte glömma allt.. det kommer förfölja mig resten av livet.. men gud så kul.. nej inte precis hejdåååå eller något..
Kommentarer
Trackback
