detta blir det bästa för allt och alla!
dagar har gått och jag har försökt förstått på mig allting. dagar har faktiskt gått med en stor klump i magen, bara jag blickar tillbaks till den tiden, den tiden som faktiskt var hemsk. det vill jag faktiskt inte, inte för en sekund vill jag tillbaks till den tiden, då jag faktiskt var mobbad. jag orkar faktiskt inte känna som jag faktiskt gör inombords, krossad och ett hopp om att mitt leende kanske ska bli perfekt och äkta igen, det är inte något jag sätter på att jag faktiskt måste fixa. jag gråter mig varje varenda kväll till sömns, utom då jag är med vänner, men annars gråter jag floder, floder som inte går att bota. jag känner krossan inombords, jag hatar att vara mig själv, att vara just jag! jag vill kunna vara som dom andra, inte vara tjock, ful, för skabbig osv. jag vill vara smal, vara söt och en sån som killarna faktiskt vill ha. men visstvisst jag vet att det faktiskt aldrig kommer att bli så. kanske verkar väldigt emoaktig men jag önskar faktiskt att jag inte var den jag är nu. att höra ord som tex orsch är något som faktiskt sårar mig. visst det är bara ett ord, men efter allt jag varit utsatt efter så gör det ont i mig själv. jag vill inte vara kvar i skolan, det bara sårar mig massor, det får mig att må så fruktansvärt dåligt. ja, visst jag går till kuratorn, jag träffar henne för att jag mår dåligt verkligen dåligt och sen för att jag bär en oerhört stor och enorm saknad!
men varför skulle någon ens sätta ord och bry sig om mig för? finns väl folk som frågar om jag faktiskt mår riktigt okey, men det känns bara som att deras röst känns så otroligt konstig, så tillgjord på något sätt. jag känner faktiskt hur smärtan inom mig lägger sig runt mig och bildar det som kallas långa men otroligt djupa sår. att gråta varje natt gör mig otroligt matt. jag vill vara liten igen man slapp exakt allting, all skit snack osv.
men visst detta gör mig väl starkare, hur mycket jag än kämpar på så kan ingen verkligen ingen förklara hur jag verklgen mår, hur jag känner inombords, jag känner mig inte bra, inte för en endaste sekund! jag mår så otroligt dåligt, och det sista jag faktiskt vill göra är att ta mitt egna liv, slippa detta lidande, för jag lider oerhört mycket. så mycket som jag gråter, jag undrar faktiskt hur många tårar jag fäller på alla dom här dagarna.
det kommer aldrig spela någon roll, för jag är för svag för att kunna resa mig upp på alldeles egen hand, jag vill inte känna det jag känner, att jag inte räcker till, att folk inte accepterar mig för den jag är. jag fejkar allting! jag fejkar mitt leende, mina skratt och hur jag faktiskt mår! det kanske låter sjukt, men jag är så otroligt tyst på utsidan men jag skriker så otroligt mycket på insidan.
alla minnen jag gått egenom, allt som hänt under mitt liv det får mig att må så otroligt dåligt, är detta ett liv värt att leva? jag vill ha det som alla dom andra, ha ett bra liv, ett liv där man är värd att leva, där man inte tar åt sig skit snack från andra osv. jag orkar inte leva mer, och jag vet inte hur länge jag kommer orka stanna kvar. vissa gånger trycker denna tanke ner mig så otroligt mycket med otroligt mycket nackdelar. men jag orkar inte leva när sorgen som styr över mitt liv.
jag vill känna att det finns någon glädje och att lyckan faktiskt finns. om jag tar mitt liv gör jag det för att jag faktiskt inte orkar kämpa mer, jag har kämpat otroligt länge men varför skulle någon bry sig om mig för? jag tycker inte synd om mig. men det svider som in i helvete i mig själv. skulle inte tveka att ta kniven och säga adjö förevigt, för jag orkar inte känna denna smärta i mig själv varje dag och hur ful jag seriöst är.
jag vill göra något bra av livet jag lever, och jag vet att det inte kommer lösas fall jag tar det steget men jag gör det med frihet till andra, och jag vill inte göra vänner eller familj ledsna men jag trivs inte här nere, verkligen inte. jag är inget emo, detta är en text som rör mig väldigt mycket och som jag faktiskt mår. jag går runt dag för dag med självmordstankar och lyssnar på hur många deppiga låtar som helst. får man inte skära sig själv. jag skärde mig inte för att jag ville skapa uppmärksamhet när jag gjorde det. jag gjorde det av en anledning, och den anledningen var att jag faktiskt inte mår så fruktansvärt bra. folk säger att jag ska kämpa på att jag är stark.
men jag är inte stark när smärtan och alla andra trycker ner mig själv. jag vill leva mitt liv som alla andra, och det känns som att jag just jag inte passar in här. jag vet inte fall det blir ikväll, imorgon eller när som jag tänker säga adjö, men jag har bestämt mig och detta blir det allra bästa, för jag vill flytta min själ någon annanstans där jag kan få må bättre. jag orkar faktiskt inte mer med detta liv. och jag är trött på att existera detta är nog mitt sista inlägg, för jag orkar inte leva med sorgen som tynger ner mig själv. jag bestämmer själv vilket steg jag faktiskt tänker ta. och det steget jag tar gör mig hundra. för detta måste få ett slut.
och jag har bestämt att detta blir slutet för mig. men jag orkar faktiskt inte mer, jag är trött på att må såhär, jag är trött på att gå orolig, rädd och med klumpen och gråten i halsen till skolan varenda dag. jag är trött på att somna i tårar varenda natt. jag vill komma till friheten, inte vara instängd i ett mörker. mitt hjärta svider och tårarna bara rinner, ni får det bättre utan mig det vet jag, för jag har bara ställt till med massor av problem! hejdå nu och föralltid nu tänker jag vara med min kanin och min allra bästavän förevigt, för det är det som får mig att må bättre än att leva i denna fuckade skit och i denna falska värld!
men varför skulle någon ens sätta ord och bry sig om mig för? finns väl folk som frågar om jag faktiskt mår riktigt okey, men det känns bara som att deras röst känns så otroligt konstig, så tillgjord på något sätt. jag känner faktiskt hur smärtan inom mig lägger sig runt mig och bildar det som kallas långa men otroligt djupa sår. att gråta varje natt gör mig otroligt matt. jag vill vara liten igen man slapp exakt allting, all skit snack osv.
men visst detta gör mig väl starkare, hur mycket jag än kämpar på så kan ingen verkligen ingen förklara hur jag verklgen mår, hur jag känner inombords, jag känner mig inte bra, inte för en endaste sekund! jag mår så otroligt dåligt, och det sista jag faktiskt vill göra är att ta mitt egna liv, slippa detta lidande, för jag lider oerhört mycket. så mycket som jag gråter, jag undrar faktiskt hur många tårar jag fäller på alla dom här dagarna.
det kommer aldrig spela någon roll, för jag är för svag för att kunna resa mig upp på alldeles egen hand, jag vill inte känna det jag känner, att jag inte räcker till, att folk inte accepterar mig för den jag är. jag fejkar allting! jag fejkar mitt leende, mina skratt och hur jag faktiskt mår! det kanske låter sjukt, men jag är så otroligt tyst på utsidan men jag skriker så otroligt mycket på insidan.
alla minnen jag gått egenom, allt som hänt under mitt liv det får mig att må så otroligt dåligt, är detta ett liv värt att leva? jag vill ha det som alla dom andra, ha ett bra liv, ett liv där man är värd att leva, där man inte tar åt sig skit snack från andra osv. jag orkar inte leva mer, och jag vet inte hur länge jag kommer orka stanna kvar. vissa gånger trycker denna tanke ner mig så otroligt mycket med otroligt mycket nackdelar. men jag orkar inte leva när sorgen som styr över mitt liv.
jag vill känna att det finns någon glädje och att lyckan faktiskt finns. om jag tar mitt liv gör jag det för att jag faktiskt inte orkar kämpa mer, jag har kämpat otroligt länge men varför skulle någon bry sig om mig för? jag tycker inte synd om mig. men det svider som in i helvete i mig själv. skulle inte tveka att ta kniven och säga adjö förevigt, för jag orkar inte känna denna smärta i mig själv varje dag och hur ful jag seriöst är.
jag vill göra något bra av livet jag lever, och jag vet att det inte kommer lösas fall jag tar det steget men jag gör det med frihet till andra, och jag vill inte göra vänner eller familj ledsna men jag trivs inte här nere, verkligen inte. jag är inget emo, detta är en text som rör mig väldigt mycket och som jag faktiskt mår. jag går runt dag för dag med självmordstankar och lyssnar på hur många deppiga låtar som helst. får man inte skära sig själv. jag skärde mig inte för att jag ville skapa uppmärksamhet när jag gjorde det. jag gjorde det av en anledning, och den anledningen var att jag faktiskt inte mår så fruktansvärt bra. folk säger att jag ska kämpa på att jag är stark.
men jag är inte stark när smärtan och alla andra trycker ner mig själv. jag vill leva mitt liv som alla andra, och det känns som att jag just jag inte passar in här. jag vet inte fall det blir ikväll, imorgon eller när som jag tänker säga adjö, men jag har bestämt mig och detta blir det allra bästa, för jag vill flytta min själ någon annanstans där jag kan få må bättre. jag orkar faktiskt inte mer med detta liv. och jag är trött på att existera detta är nog mitt sista inlägg, för jag orkar inte leva med sorgen som tynger ner mig själv. jag bestämmer själv vilket steg jag faktiskt tänker ta. och det steget jag tar gör mig hundra. för detta måste få ett slut.
och jag har bestämt att detta blir slutet för mig. men jag orkar faktiskt inte mer, jag är trött på att må såhär, jag är trött på att gå orolig, rädd och med klumpen och gråten i halsen till skolan varenda dag. jag är trött på att somna i tårar varenda natt. jag vill komma till friheten, inte vara instängd i ett mörker. mitt hjärta svider och tårarna bara rinner, ni får det bättre utan mig det vet jag, för jag har bara ställt till med massor av problem! hejdå nu och föralltid nu tänker jag vara med min kanin och min allra bästavän förevigt, för det är det som får mig att må bättre än att leva i denna fuckade skit och i denna falska värld!
Kommentarer
Trackback
