Kära "lillebror"!
Jag kanske var för rädd, för rädd för att visa vad som fanns där.
Jag kanske var för rädd för att berätta för dig vad som verkligen är sant.
Även om det kanske är över nu, men du hjälpte mig så grymt mycket även fast du inte tror det.
Men när alla andra svek, så fanns du alltid kvar och du lämnade mig aldrig för någon annan.
Du var den som visste om mina känslor, och hur jag mådde.
För det var bara dig jag vände mig till när något gick snett, för jag visste att du fanns där.
Jag visste att du skulle räcka ut din hand och ge mig stöd och tröst.
Men den dagen du visade din feghet, den dagen du slet mig i stycken och fick mig att vilja slita dig i stycken.
Det var den dagen jag verkligen insåg hur falsk en människa som du verkligen kunde bli.
Det kanske inte var menat att vi skulle bli vänner, men när vi väl började prata fick vi en rätt fin relation med varandra.
Du var som en lillebror för mig, men allting ändrades och dagarna gick i skolan efteråt att jag skrev det dära smset.
Alla ord som sas från dom i din klass fick mig att sjunka ett hack och kliva ner från stegen ett steg.
Jag kanske var för rädd, för du var min styrka och min medecin, för bara jag hade dig så visste jag att jag verkligen skulle klara allting.
För du fick mig att inte fega ur, utan du fick mig att vilja gå en väg som ingen annan tidigare fått mig att gå.
Jag kanske inte var för tydlig med allt jag sa, du kanske trodde fel om mig.
Och tro mig jag var i fel sväng, jag var på fel plats.
Den du lärde känna, var den jag verkligen inte ville att du skulle träffa men du gjorde det.
Jag kände mig obekväm, och inte redo för att ta nästa kliv men du fick mig att göra det.
Du ledde mig nästan in till ljuset, dit allt där det bara finns bra saker att ha med att göra.
Där ingenting ont kunde lura mig från allting annat.
Men jag förlorade allting på bara ett par sekunder, det var som att någon satte en pistol mitt i pannan och avlossade ett skott.
Som att skottet sköts rakt igenom min panna och rakt ut, som att jag föll ihop pladask på golvet och dog.
Jag kände mig svag, kanske för svag för när jag såg dig kände jag hur svagare och svagare jag blev.
Hur syren i mig började ta slut, du fick mig att andas och du fick mig att bli glad och du fick mig att le.
Jag vet bara inte varför, men det är sant.
Du var nog den enda killen som insåg hur ett liv kan se ut, jag litade på dig och gav dig all min tillit.
Om jag ska vara ärlig så var du den enda killen som jag verkligen vågade sträcka ut min hand till.
Du var faktiskt den enda som jag verkligen litade på till 1000%.
Men jag gav nog alldeles för mycket för allt jag fick tillbaka på slutet var svek och ensamhet.
Men jag lärde mig med tiden att ju mera dom spottar på mig destu snabbare kommer jag att blomma.
Men när jag väl insåg vilket misstag jag gjorde och gjort, så kunde jag verkligen inte känna känslan av att jag verkligen saknar dig och allting det fina som vi skapade tillsammans.
Och den känslan tog nästan kol på mig, för när jag kände den känslan så insåg jag.
Vilken person du verkligen är, och fall jag kunde så skulle jag spola tillbaks allting igen och rätta allting.
Men jag ska göra om samma misstag, men denna gång så ska det bli rätt, och det lovar jag dig!
Jag kanske var för rädd för att berätta för dig vad som verkligen är sant.
Även om det kanske är över nu, men du hjälpte mig så grymt mycket även fast du inte tror det.
Men när alla andra svek, så fanns du alltid kvar och du lämnade mig aldrig för någon annan.
Du var den som visste om mina känslor, och hur jag mådde.
För det var bara dig jag vände mig till när något gick snett, för jag visste att du fanns där.
Jag visste att du skulle räcka ut din hand och ge mig stöd och tröst.
Men den dagen du visade din feghet, den dagen du slet mig i stycken och fick mig att vilja slita dig i stycken.
Det var den dagen jag verkligen insåg hur falsk en människa som du verkligen kunde bli.
Det kanske inte var menat att vi skulle bli vänner, men när vi väl började prata fick vi en rätt fin relation med varandra.
Du var som en lillebror för mig, men allting ändrades och dagarna gick i skolan efteråt att jag skrev det dära smset.
Alla ord som sas från dom i din klass fick mig att sjunka ett hack och kliva ner från stegen ett steg.
Jag kanske var för rädd, för du var min styrka och min medecin, för bara jag hade dig så visste jag att jag verkligen skulle klara allting.
För du fick mig att inte fega ur, utan du fick mig att vilja gå en väg som ingen annan tidigare fått mig att gå.
Jag kanske inte var för tydlig med allt jag sa, du kanske trodde fel om mig.
Och tro mig jag var i fel sväng, jag var på fel plats.
Den du lärde känna, var den jag verkligen inte ville att du skulle träffa men du gjorde det.
Jag kände mig obekväm, och inte redo för att ta nästa kliv men du fick mig att göra det.
Du ledde mig nästan in till ljuset, dit allt där det bara finns bra saker att ha med att göra.
Där ingenting ont kunde lura mig från allting annat.
Men jag förlorade allting på bara ett par sekunder, det var som att någon satte en pistol mitt i pannan och avlossade ett skott.
Som att skottet sköts rakt igenom min panna och rakt ut, som att jag föll ihop pladask på golvet och dog.
Jag kände mig svag, kanske för svag för när jag såg dig kände jag hur svagare och svagare jag blev.
Hur syren i mig började ta slut, du fick mig att andas och du fick mig att bli glad och du fick mig att le.
Jag vet bara inte varför, men det är sant.
Du var nog den enda killen som insåg hur ett liv kan se ut, jag litade på dig och gav dig all min tillit.
Om jag ska vara ärlig så var du den enda killen som jag verkligen vågade sträcka ut min hand till.
Du var faktiskt den enda som jag verkligen litade på till 1000%.
Men jag gav nog alldeles för mycket för allt jag fick tillbaka på slutet var svek och ensamhet.
Men jag lärde mig med tiden att ju mera dom spottar på mig destu snabbare kommer jag att blomma.
Men när jag väl insåg vilket misstag jag gjorde och gjort, så kunde jag verkligen inte känna känslan av att jag verkligen saknar dig och allting det fina som vi skapade tillsammans.
Och den känslan tog nästan kol på mig, för när jag kände den känslan så insåg jag.
Vilken person du verkligen är, och fall jag kunde så skulle jag spola tillbaks allting igen och rätta allting.
Men jag ska göra om samma misstag, men denna gång så ska det bli rätt, och det lovar jag dig!
Kommentarer
Trackback
